Jag kom över denna korta artikel idag hävdar att denna senaste beskrivning av Vinge fjäril, Ministrymon janevicroy Glassberg 2013, kan faktiskt vara den “pågå verkligt särskiljande fjärilsarter kvar att upptäckas i USA…. [och] en tid präglad av nya US. fjärilsarter slutar”. Jag tycker att uttalandet lite udda. En ena sidan verkar det uppenbart, de flesta av de fjärilar i USA har beskrivits för länge sedan. 90% av Vinge fjärilar beskrevs innan 1900 och 97.5% före 2000 (R. Robbins pers. komm.). Å andra sidan är det ger mig en klåda i baksidan av min hjärna som falskt kan innebära att vi har slutfört en uppgift och vi kan gå förbi insamling eller forskning om fjärilar. Jag tror inte att författarna tänkt den senare – och även om det är bra att inse att vi har kommit så här långt i fjärils taxonomi, det kan vara till hjälp för att diskutera hur långt har vi inte kommit (särskilt när man betänker malar!).
De Eumaeini faunan i USA är väl dokumenterad, och de flesta arter som beskrivs i det förflutna 75 år har utan tvekan varit kryptiska arter som hade förbisetts på grund av vingmönster likhet med kända arter. … I skarp kontrast, något mer än 20% av de central- och sydamerikanska eumaeine fauna är undescribed (Robbins 2004b), men de allra flesta av dessa obeskrivna arter är ytterst sällsynta i samlingarna, till skillnad från M. janevicroy. Att bedöma variation av dessa sällsynta arter är fortfarande ett hinder för dokumentation.
Och som det visar sig i rader om den sista fjärilen var från ett pressmeddelande skriven av författarna (tryck. komm.). Men för mig låter det som dela hår, är dessa fjärilar verkligen så distinkt? Nya fjärilar fortfarande beskrivs från USA från mindre uppenbara tecken som ögonfärg, men ofta har stora skillnader i könsorgan – och dessa tecken kan ofta vara mycket mer distinkt än en funktion färg som bleknar i bevarade exemplar. Så, ja, Detta är kanske den sista arter som finns som kunde höra varandra på fältet. Men om allt det pekar på hur mycket vi behöver exemplar i samlingarna för att räkna ut dessa saker i första hand. Författarna använde 88 exemplar av M. janevicroy och jämfört dem med hundratals andra exemplar av andra arter. Tur att det finns samlare som arbetar hårt på fältet för att hitta så många av dessa fjärilar som möjligt (och ofta på den tiden utan att veta exakt vad de fångar). Som lepidopterists titta närmare på de skillnader som separerar många av våra mer diminutiva arter nya namn skapas för att beskriva det som en gång tänkt att vara en större, omfattande, enda art.
Och alla läsare av min blogg ska väl vara medveten om att många, många moth arter kvar att beskrivas i USA. Jag känner några revideringar som är kommande som kommer att nästan dubbla storleken av relativt stora familjer av stora och väl insamlade malar – inte tala om hur små framsteg vi har gjort i Mikrofjärilar. En uppskattning jag har hört tyder på att endast 20% av Vecklare moth arter har beskrivits! När intensiva revideringar bedrivs av dessa mindre grupper siffrorna arter explodera.
Gå ut och samla!
