Av Chris Grinter, on July 25th, 2011 This Monday I am departing from the usual Arctiinae for something completely different – a microlep! This is a Nepticulidae, Stigmella diffasciae, and it measures in at a whopping 6 mm. I can’t take credit for spreading this moth – all of the nepticulids I have photographed are from the California Academy of Sciences and spread by Dave Wagner while he was here for a postdoctorate position.
The caterpillars mine the upper-side of the leaves of Ceanothus and are known only from the foothills of the Sierra Nevada in California. If you’re so inclined the revision of the North American species of the genus is freely available here (.pdf).
 Stigmella diffasciae (Nepticulidae)
Av Chris Grinter, den 22 juli, 2011 It’s been a little while since the last GOP challenge, men this is a softball. I’m hoping they were just too lazy to find a more suitable image…
Av Chris Grinter, on July 19th, 2011 What would Jesus do if he had some free time – maybe cure a disease, end a war, or feed the starving – but nah, everyone sees that coming. Why not shock them to the core – burn your face on a Walmart receipt! Åtminstone, that’s what a couple in South Carolina believe to have found, a Walmart receipt with Jesus’s face on it. This isn’t exactly new or exciting, humans have a wonderful ability to recognize a face in just about anything. Jesus and other characters “appear” on random things all the time, and even in 2005 a shrine was built to the Virgin Mary around a water stain in a Chicago underpass.
Pareidolia anyone? Faktiskt, that face looks pretty convincing, I’m not too sure this wasn’t just faked or “enhanced”. The closeups even look like there are fingerprints all over it. Since I don’t have a walmart anywhere near me or a walmart receipt on hand I can’t determine how sensitive the paper is and how easy it would have been to do – but how long do you think before it shows up on ebay? I vilket fall som helst, it looks much more like James Randi to me than Jesus (at least we actually know what Randi looks like!).
 from CNN
Av Chris Grinter, den 18 juli, 2011 Over on Arthropoda, fellow SFS blogger Michael Bok shared an image of his field buddy, Plugg the green tree frog. My first thought was of a similar tree frog that haunted welcomed me everywhere I went in Santa Rosa National Park, COSTA RICA. Needless to say, Costa Rica instills a sudden habit of double checking everything you are about to do. This species is known as the milk frog (Phrynohyas venulosa) for their copious amounts of milky white toxic secretions. One of the first stories Dan Janzen told me while while I was with him at Santa Rosa was about this species – and accidentally rubbing his eye after holding it. Thankfully the blindness and burning was only temporary.
 Milk Frog: Phrynohyas venulosa
Av Chris Grinter, den 18 juli, 2011 I’ll keep the ball rolling with Arctiinae and post a photo today of Ctenucha brunnea. This moth can be common in tall grasses along beaches from San Francisco to LA – although in recent decades the numbers of this moth have been declining with habitat destruction and the invasion of beach grass (Ammophila arenaria). But anywhere there are stands of giant ryegrass (Leymus condensatus) you should find dozens of these moths flying in the heat of the day or nectaring on toyon.
 Ctenucha brunnea (Erebidae: Arctiinae)
Av Chris Grinter, on July 12th, 2011 Well as you may have guessed the subject isn’t as shocking as my title suggests, but I couldn’t help but to spin from the Guardian article. I really find it hilarious when I come across anything that says scientists are “astounded”, “baffled”, “shocked”, “puzzled”, – I guess that’s a topic for another time… Nevertheless a verkligen cool butterfly has emerged at the “Sensational Butterflies” exhibit at the British Museum in London – a bilateral gynandromorph! The Guardian reports today that this specimen of Papilio memnon just emerged and is beginning to draw small crowds of visitors. I know I’d love to see one of these alive again – although the zoo situation would take away quite a bit of the excitement. I think the only thing more exciting than seeing one of these live in the field would be to net one myself!
One little thing tripped my skeptical sensors and that is the quote at the end of the article taken from the curator of butterflies, Blanca Huertas. “The gynandromorph butterfly is a fascinating scientific phenomenon, and is the product of complex evolutionary processes. It is fantastic to have discovered one hatching on museum grounds, particularly as they are so rare.”
Väl, I don’t specifically see how these are a “product of … evolutionary processes” inasmuch as alla life in alla forms is a product of evolution. These are sterile “glitches” that are cool, but not anything that has been specifically evolved for or against. Perhaps it would be more adept to call this a fascinating process of genetics (which the article actually describes with accuracy). Också – butterflies emerge as adults and hatch as caterpillars – but that’s just me being picky.
Av Chris Grinter, on July 11th, 2011 Today’s moth is a beautiful and rare species from SE Arizona and Mexico: Lerina incarnata (Erebidae: Arctiinae). Like many other day flying species it is brilliantly colored and quite likely aposematic. After all, the host plant is a milkweed and the caterpillar is just as stunning (nedan).
 Lerina incarnata (Erebidae: Arctiinae)
This image of an old, spread specimen hardly does the animal justice, but one lucky photographer found a female ovipositing at the very top of a hill outside of Tucson, Arizona. While you’re at it go check out some of Philip’s other great photographs on SmugMug.
 Lerina incarnata - Philip Kline, BugGuide As I mentioned above this moth also has an equally impressive caterpillar that feeds on Ascleapias linaria (pineneedle milkweed).
Av Chris Grinter, den 5 juli, 2011 
Det verkar som att det finns en övervikt av urbana legender som involverar insekter som kryper in i våra ansikten medan vi sover. Den mest kända myten är något i stil med “du äter 8 spindlar om året när de sover“. Faktiskt när du googlar att siffran sträcker sig från 4 till 8… upp till ett pund? Inte konstigt att saker blir så överdrivna på nätet, speciellt när det gäller den ständigt så populära araknofobin. Jag tvivlar på att genomsnittsamerikanen äter mer än några spindlar under hela sin livstid; ditt hem borde helt enkelt inte krypa av så många spindlar att de hamnar i din mun varje natt! En liknande myt är fortfarande en myt men med ett korn av sanning – att örontvistar gräver sig in i din hjärna på natten för att lägga ägg. Det är inte sant att örontvistar är mänskliga parasiter (tack och lov), men de har en anlag att krypa in i tätt, fuktiga platser. Det är möjligt att detta hände tillräckligt ofta i Ye Olde England att örontvisten fick detta beryktade namn. Kackerlackor har också dokumenterats som öronspelare – men vilken krypande insekt som helst som går på oss på natten kan tänkas hamna i en av våra öppningar.
Jag har dock aldrig hört talas om en mal som kryper in i ett öra förrän jag stötte på det denna berättelse idag! Jag antar att en förvirrad Noctuid på något sätt hamnade i den här pojkens öra, även om jag inte kan låta bli att undra om han lagt det där själv… Fjärilar landar vanligtvis inte på människor medan de sover och de är inte heller så benägna att hitta fukt, trånga ställen. Men återigen allt är möjligt, vissa nattdjur kryper under bark eller löv på dagtid för säker gömning. Jag stötte till och med på en annan historia av en öronfjäril från Storbritannien (inte att Daily Mail är en ansedd källa).
Naturligt, några lata nyhetskällor är använda filfoton av “nattfjärilar” istället för att kopiera fotot från originalberättelsen. Det är extra roligt eftersom en av bilderna som används är av en ny mal som beskrivs förra året av Bruce Walsh i Arizona. Lithophane leeae har varit med på min blogg två gånger tidigare, men aldrig så här!
Som avslutning här är en dikt av Robert Cording (även där bilden ovan hittades).
Överväg detta: en nattfjäril flyger in i en mans öra
En vanlig kväll av obemärkta nöjen.
När malen slår sina vingar, alla vindar
Jord samlas i hans öra, vråla som ingenting
Han har någonsin hört. Han skakar och skakar
Hans huvud, har hans fru gräva djupt i hans öra
Med en Q-tip, men dånet kommer inte att upphöra.
Det verkar som om alla dörrar och fönster
Av hans hus har blåst bort på en gång...
Det märkliga spelet av omständigheter över vilka
Han hade aldrig kontroll, men som han kunde ignorera
Tills kvällen försvann som om han hade gjort det
Aldrig levt det. Hans kropp inte längre
Verkar som hans egen; han skriker av smärta för att drunkna
Ut vinden innanför hans öra, och förbannar Gud,
Vem, timmar sedan, var en godartad generalisering
I en värld som går tillräckligt bra.
På väg till sjukhuset, hans fru stannar
Bilen, säger åt sin man att gå ut,
Att sitta i gräset. Det finns inga billjus,
Inga gatlyktor, ingen måne. Hon tar
En ficklampa från handskfacket
Och håller den bredvid örat och, otroligt,
Malen flyger mot ljuset. Hans ögon
Är blöta. Han känns som om han plötsligt är en pilgrim
På stranden av en oväntad värld.
När han ligger tillbaka i gräset, han är en pojke
På nytt. Hans fru lyser med ficklampan
Upp i himlen och där finns bara tystnaden
Han har aldrig hört, och den lilla vägen
Av ljus som går någonstans han aldrig har varit.
– Robert Cording, Gemensamt liv: Dikter (Fort Lee: CavanKerry Press, 2006), 29–30.
Av Chris Grinter, den 30 juni, 2011 
 Micronecta Scholtz Kullarna i den europeiska landsbygden lever i kören av amorös, skriker, manliga vattenlevande insekter. Den lilla insekten ovan, Micronecta Scholtz (Buksimmare), mäter in på hela 2,3 mm och producerar ändå ett klickande/surrande ljud enkelt hörbart för människan öra ovanför vattenytan. För att sätta det i perspektiv: Att försöka höra någon prata under vattnet när man står vid poolen är nästan omöjligt, Ändå genererar den här minimala insekten ett klick tillräckligt högt för att förväxlas med en jordlevande leddjur. Även om det inte låter alltför imponerande när vi är omgivna av andra högljudda insekter som cikadan, M. scholtzi visar sig vara ett fantastiskt högljutt djur när man tar hänsyn till kroppsstorleken och mediet som ljudet fortplantar sig igenom för att nå vårt öra. Sätt i siffror intensiteten på klicken under vattnet kan nå upp till 100 dB (Ljudtrycksnivå, SPL). Krymp oss in i insektsvärlden och denna ljudproduktion är lika med en jackhammer på samma avstånd! Så vad i hela friden har tillåtit den här lilla buggen att göra detta oväsen och komma undan med det i en värld full av rovdjur?
Författarna påpekar naturligtvis hur överraskande dessa resultat är. Det första som blir uppenbart är att vattenbåtsmännen inte får ha några hörselrovdjur eftersom de i princip simmar runt och gör så mycket ljud som fysiskt möjligt för vilket litet djur som helst.. Detta är verkligen inte så förvånande eftersom de flesta undervattensrovdjur är strikt visuella jägare (trollsländelarver, vattenbuggar och skalbaggar mm…). Det är mycket troligt att sexuellt urval har styrt utvecklingen av dessa stridulatoriska samtal till så häpnadsväckande nivåer. Det näst mest överraskande är tydligt när du visar hur högljudda dessa insekter är i förhållande till deras kroppsstorlek. Överst på grafen är flasknosdelfinen (T. truncatus) med sitt berömda ekolod. Men den största avvikaren är faktiskt vår lilla insekt längst ner till vänster med det allra högsta förhållandet mellan ljud och kroppsstorlek (31.5 med ett medelvärde av 6.9). Inget annat känt djur kommer i närheten. Det är dock troligt att ytterligare undersökning av andra vatteninsekter kan ge liknande om inte mer överraskande resultat!
För att vara mer exakt om “skriker”, insekterna (buggar i det här fallet är korrekta; Corixidae tillhör ordningen Hemiptera – de riktiga buggarna) kommer sannolikt att stridulera – gnugga ihop två delar för att generera ljud istället för att andas ut luft, trumma, etc… I artikeln spekulerar författarna att “ljud produceras genom att gnugga en pars stridens på höger paramer (könsorgan bihang) mot en ås på vänster lob av åttonde buksegmentet [15]”. Utan att dra upp deras citat, det verkar som att stridulation av män i släktet är väl dokumenterad för attraktion av kompisar. Och som man kan förvänta sig, nyhetsmedier och vetenskapsjournalister läser “könsorgan bihang” och översätt det till penis: och du slutar med berättelser så här. Funktionen av paramererna kan löst översättas till att likna underkäken genom att de är motsatta strukturer (vanligtvis beväpnad med hårstrån) för att fatta. Den exakt användning av dem kan skilja sig åt efter art eller till och med beställningar, men de är mycket distinkta från penis (=aedeagus) eftersom de helt enkelt hjälper till att underlätta parningen och inte levererar några spermier. Så i verkligheten har du könsorgan “spännen” med en “ett skrikande parti”. Och den bästa illustrationen av en pars stridens är över på gammal blogg Archetype. Denna struktur är markerad nedan i gult (och råkar finnas på myrans buk). Men kort och gott – det är en vanlig räfflad yta som liknar en tvättbräda. I slutändan bör meningen som citeras ovan översättas till “två strukturer längst upp på buken som gnuggar ihop som två fingrar som knäpper”.
 Detalj av pars stridens (i gult) på den fjärde buktergiten hos en Pachycondyla villosa-arbetare (Skanningselektronmikrofotografi, Roberto Keller/AMNH) Continue reading The incredibly loud world of bug sex
Av Chris Grinter, den 20 juni, 2011 Jag kommer att hålla bollen i rullning med denna serie och försöka göra det mer regelbunden. Jag kommer också att fokusera på att lyfta fram en ny art varje vecka från de massiva samlingar här på California Academy of Sciences. Detta bör ge mig tillräckligt med material för… åtminstone ett par hundra år.
 Grammia edwardsii (Erebidae: Arctiinae) Denna veckas prov är Tiger Moth Grammia edwardsii. Fram till för några år sedan denna familj av nattfjärilar ansågs separat från Noctuidae – men den senaste tidens molekylär och morfologisk analys visar att det är i själva verket en Noctuid. Familjen Erebidae drogs ut inifrån Noctuidae och Arctiidae placerades däri, förvandla dem till underfamiljen Arctiinae. OK tråkig taxonomi ur vägen – allt som allt, det är en vacker fjäril och nästan ingenting är känt om det. Detta prov samlades i San Francisco i 1904 – i själva verket nästan alla exemplar kända av denna art samlades i staden kring sekelskiftet. Även om detta mal ser mycket lik den riklig och utbredd Grammia prydd, nära analys av ögonen, vingform och antenner hävdar att detta är faktiskt en separat art. Jag tror att den sista provet samlades runt 1920-talet och det har inte setts sedan. Det är troligt och olyckligt att detta mal kan ha blivit utrotade under loppet av det sista 100 år av utveckling av SF Bay-regionen. Gram, och Arctiinae i allmänhet, är inte kända för höga halter av värdspecificitet; de tenderar att vara som små kor och livnär sig på nästan vad som helst i sin väg. Så det är fortfarande förbryllande varför detta mal inte skulle ha livsmiljö idag, även i en stad så kraftigt störd. Kanske denna mal som specialiserat sig på salt myrar som omger viken – som alla sedan slagits ut på grund av deponi för fastigheter (1/3 över hela bukten förlorades att fylla). Eller kanske detta mal fortfarande med oss även idag men är aldrig samlas eftersom det är ett undvikande dag flygande arter. Jag håller alltid mitt öga ut i parken under våren för en liten orange fläck…
|
Skepsis
|
